Sov sött fina prinsessan, du förtjänar all frid i världen

Vet inte riktigt vad jag känner. Känner mig helt tom samtidigt som jag aldrig har känt så mycket. Känner mig trasig. Fem år sätter sina spår. Utan henne vet jag inte vart jag skulle vara idag. Jag kan inte ens tänka mig hur jag skulle mått utan henne. Hon var min räddare. Hon var hela min värld. Och även om hon inte var hos mig de sista månaderna i hennes liv så gör inte det att det gör mindre ont. För även om hon inte var min längre så hade hon samma plats i mitt hjärta. Ni vet inte hur många gånger jag har föreställt mig att träffa henne igen. Och det brister i mig att veta att det aldrig kommer inträffa.

Det gör så ont att den underbara ponnyn som hade den finaste själen jag vet aldrig mer kommer få känna smaken av gräset första dagen på sommarbetet. Att hon aldrig mer kommer få frusta i varje galoppsprång på en äng, med öronen framåt klistrade och hela kroppen helt lyrisk av lycka. Det gör så jävla ont att jag aldrig mer kommer få pussa hennes mjuka mule och att jag aldrig kommer få stryka henne i pannen igen. I alla fall inte i denna värld, i detta liv. Har nog fortfarande inte förstått att jag aldrig mer kommer få se henne. Vackra Ronda, jag har tänkt på dig varje dag sen dagen du åkte och jag kommer förmodligen aldrig kunna släppa dig riktigt. Du var och är den finaste jag vet, jag saknar dig.